Smakprov ur Vardagskärlek och stjärnhimlar

"Nu"

Jag drog på mig handskarna och satte igång med att dra bort ogräset som nu dolde både rödbetor, ruccolan och halva tomatplantor… och så tacksamt det är: Två minuter senare ser jag redan skillnad och känner ett tillfredsställt leende blomma upp på mina läppar. Så lite det tar för att se och göra stor skillnad ibland. Jag lyfter blicken ytterligare och inser att jag har ungefär tio gånger så mycket kvar och leendet dör ut lika hastigt som det kom. En suck. Ja ja… jag fortsätter väl den här raden ut i alla fall.

Jag var egentligen på väg ner till källaren för att röja ur där medan min käreste höll på att såga till skivorna som skulle bli hyllor; hyllor som skulle skapa lite av den ordning som skulle göra källaren till ett superutrymme för snickring, skinnberedning och några extra frysar för höstens – hoppades vi – frukter från sommarens trädgård. Men så hade jag ju fått syn på ogräskaoset i grönsakslandet och "skulle bara".

Snabbt svettig och jordig överallt ser jag så hur vår katt kommer smygande. Kurrande redan på flera meters håll kliver han självsäkert upp på mig så att jag måste byta position. Han lägger resolut tassarna på var sida om min hals och gnider nostippen mot mitt ansikte, runt runt, på båda kinder. Jag sätter mig, förstås. Gosar med. Njuter. Tålmodig, medan jag tänker "några sekunder till och sedan måste jag fortsätta…". Katten stannar upp mitt i en rörelse, spänner ögonen i mig och växlar upp kurrningen så den låter som en varvande motor. "Vad…?". Så följer jag hans huvudrörelse som sakta och lojt vänder blicken mot himlen och runt mot det närstående äppelträdets toppar. Och då andas jag plötsligt ut, djupt och länge.

Vad har jag för brådska? Egentligen? Vad skyndar jag för? Egentligen? Vad, i hela världen, kan vara viktigare än just dessa sekunder? Egentligen?

Gåvan av NU landade mjukt i mitt sinne och häpnadsväckande förändringar skedde runt omkring. Jag lade märke till himlens blåsilvriga skiftningar. Äppelträdets löv, varav några redan var lite gula i kanterna, dansade mjukt i den ljumma vinden som smekte mitt ansikte. Solens tvekande strålar strilade in mellan grenarna och lade sig att vila på tomatplantan som stod precis intill. Mitt inre fylldes fullständigt av detta mitt eget alldeles underbara, rika, kära och levande NU. Med maken som skar hyllbitar borta i boden, dottern som fortfarande tittade på barnkanalen uppe i TV-rummet, valpen som nu säkert låg och sov i hundkorgen efter morgonpromenaden i skogen. Dottern kanske redan höll på att rensa kantarellerna förresten. Och här satt jag, med katten i mina armar som så resolut kallat mig till precis denna känsla. Till detta nu, som så överväldigande visar mig att inget i hela världen kan vara viktigare eller mer brådskande än just det.

Katten spann lugnt i min famn.