Det är knoppar i min pelargon

Åh så jag tvekade

Så jag sköt upp

Våndades nästan

Klippa ner så fina pelargoner

Hur skulle jag kunna göra det

När det fanns liv som fortfarande ville leva

I de tunna, sprötiga tentaklerna

Allra längt ut

Men så en dag

Så gjorde jag det

Smärtsamt

Ja lite grann faktiskt

Först

Men sedan

Kändes det skönt

Lite fräscht

Sedan obehagligt

Tänk om jag dödat den nu?

Värst var det såklart med den största

Den som stått i vårt sovrumsfönster

Hela förra sommaren

Hela långa vintern

Hela våren

Tills jag bara gjorde det

Och sedan

Knappt en vecka senare

Såg jag Liv i den

Jag såg, längst ut på ena sidan

ett pyttelitet, grönt

Blad

Och idag

Såg jag plötsligt

Att det knoppade precis överallt och jag tänkte för mig själv

Så synd

Att ha tvekat så länge

Så dumt

Att ha oroat mig så mycket

Så onödigt att ha spjärnat emot

Fast jag sett

Att den tyngdes av allt det där gamla

Vi gör ju det

Vi levande

Och nu knoppar den

För fullt

Och jag ler

Nöjt

Stolt

med en nästan lite rusig känsla

som av nyvunnen frihet

Ja tänk att få leva ett nytt liv

I samma

Vilken grej